För över tjugo år sedan lämnade jag mitt hemland Palestina för att söka masterstudier vid Lunds universitet. Lund gjorde stort intryck på mig och inspirerade mig att söka mig till doktorandstudier och fortsätta forska. Efter att ha arbetat vid flera olika svenska universitet återvände jag till Lund som lektor vid den institution där jag en gång i tiden påbörjat mina studier. Jag var stolt över mitt liv som akademiker. Jag kände mig fri. Men under det senaste året har min tilltro till akademin raserats.
Min vardag på Västbanken var alltid präglad av inskränkta rättigheter. I Lund behövde jag inte längre hamna i hätska diskussioner med stridsvagnskommendörer varje gång jag skulle köra från mitt hem till universitetet. Jag blev inte längre kvarhållen av militär på väg till mina lektioner eller när jag skulle besöka min familj över helgen. Dessa erfarenheter delar jag med alla studenter och akademiker som lever och är verksamma i Palestina. Vi har upplevt detta i årtionden och fortsätter att uppleva det fram till idag. Ett liv i Palestina är en verklighet av ockupation och apartheid. Jag har vuxit upp i den och upplevt den ur alla aspekter. Den existerar och den är brutal.
Min hemstad Nablus på Västbanken, där Palestinas största och fortfarande verksamma universitet är beläget, befinner sig just nu under hård belägring. Tiotusentals studenter och akademiker, bara i Nablus, kan inte röra sig fritt under rådande förhållanden. Ockupationen begränsar deras vardagsliv på alla möjliga sätt och nu riskeras inte bara deras studier utan deras hela liv och framtid.
Jag är kvar i Sverige, men jag känner mig betydligt mindre fri än för tjugo år sedan. 2024 har varit ett år av bedövande tystnad. När vi pratar om vår utsatthet som palestinier möts vi oftast av tystnad, viskningar och kommentarer om frågans ”komplexitet”. Jag ser hur människor reagerar på den palestinska flaggan och jag läser inlägg om yttrandefrihet och akademisk frihet som utesluter situationen i Palestina. Jag ser studenter som försöker använda sin utbildning till något meningsfullt men vars protester ifrågasätts, hånas, försvåras och slås ner. Jag ser kollegor som är rädda för att prata. Som polerar sina ord för att undvika att hamna i obekväma positioner. Som väljer tystnaden framför empatin. Vi har palestinska kollegor vid Lunds universitet som förlorat familjemedlemmar i Gaza under året som gått och som mötts av en isande tystnad av kollegorna. Vad händer med oss när även den mest grundläggande medmänskligheten på våra arbetsplatser blir politisk?
Det är denna paradox som gör att jag känner mig ofri.
Jag läser också direkt fientliga texter från kollegor, som förnekar palestiniers minnen och erfarenheter. Våra upplevelser anses relativa, diskutabla, irrelevanta. Är våra utbildningsinstitutioner verkligen så oförmögna att lyssna på marginaliserade röster eller röster som utmanar en dominerande berättelse? Vad syftar vår verksamhet till egentligen, om inte till att skapa en rättvis och jämlik vardag för alla? Om vi inte kan tala om dessa frågor på ett universitet – var kan vi då tala om dem?
Osama Mansour, docent i informatik
