Genom åren har man hört alla möjliga förklaringar till varför handledare anser sig “äga” idéer, data, material eller text som deras doktorander tagit fram. Det var min idé från början! Det är mitt namn som står på etikansökan! Det är jag som är corresponding author! Det var jag som betalade för projektet!
Just det sistnämnda är ett felaktigt påstående i sig, om man nu inte sponsrade en forskarutbildningsplats med privat kapital. Men det ska vi inte fastna i just nu.
Istället skulle jag vilja gräva lite i vad det egentligen betyder att man “äger” sin forskning, och hur det förhåller sig till den omständigheten att man är handledare till en doktorand.
Vem "äger" forskning?
Frågan kan begrundas ur minst tre olika perspektiv: forsknings- och publiceringsetik, immaterialrätt (patent, upphovsrätt med mera) och allmänhetens rimliga förväntan på att få insyn i och dra nytta av sådan forskning som bedrivs på statliga lärosäten och finansieras med skattemedel. Det är tre olika ramverk, bestående av lag, tillsynspraxis och mer eller mindre luddiga normer och värderingar. Ramverken överlappar. Ibland motsäger de varandra.
Redovisar du idéer, resultat eller kunskap som din doktorand var med och tog fram: ge erkännande.
Jag tänker inte tråka ut er med någon uttömmande analys, som för övrigt knappast hade fått plats på denna sida. Det jag vill att du som läsare ska ta med dig är att frågan om vem som “äger” forskning inte är så enkel som den kanske låter.
Och nu till forskarutbildning. Ett typiskt upplägg inom STEM-ämnena är att handledaren formulerar en frågeställning och väljer ett angreppssätt. En forskarutbildningsplats utlyses, doktoranden antas och det vetenskapliga arbetet drar igång. Det fungerar aldrig helt som det från första början var tänkt: man får försöka igen, tänka nytt, göra om. Allt eftersom arbetet fortskrider tar doktoranden mer eget initiativ, bidrar mer med egna idéer. Laboratoriearbete och analys utförs nästan helt av doktoranden. Arbetet kan innefatta att skapa verktyg och processer, eller att skriva programkod; just dessa ägs, i flertalet av det ordets bemärkelser, helt och hållet av doktoranden. Nya idéer och ny kunskap, däremot, uppstår oftast i en dialog, och ägs därmed lite av båda.
Självständigt vetenskapligt arbete
Tänk dig nu att doktoranden hamnar i konflikt med sin handledare. I värsta fall hävdar handledaren att man gjort allt det intellektuella arbetet själv: visst har doktoranden tryckt på knapparna under flera år, men det var mina idéer, min design, mina analyser, mina slutsatser! Är det sant, så har man inte alls handlett en doktorand. Man har arbetslett en lågavlönad laboratorietekniker på tidsbegränsad anställning, och kallat det för forskarutbildning. Påminnelse till ansvarig studierektor: en sådan person bör aldrig mer tillåtas handleda doktorander.
Att vara forskarstuderande innebär självständigt vetenskapligt arbete, under handledning. Är det ett gemensamt projekt: prata gärna om “vår forskning”, inte “min forskning”. Redovisar du idéer, resultat eller kunskap som din doktorand var med och tog fram: ge erkännande.
Lyckligt nog gör de flesta handledare precis så.
