Det här är sista numret av LUM. Universitetets ledning har beslutat lägga ner personaltidningen och för mig återstår att tacka för all uppskattning. Ett tack som kommer från oss som idag jobbar med LUM och, är jag säker på, alla de som har jobbat med LUM sedan tidningen först såg dagens ljus 1968. Det har varit ett nöje. Ett stort tack också för det massiva stöd ni manifesterat den senaste tiden i kampen för att rädda er tidning.
Det är universitetets medarbetare som skapar innehållet i LUM. Utan era tips och uppslag till artiklar och reportage hade LUM inte varit en relevant och aktuell tidning för 8 800 anställda. Ett slags medarbetarjournalistik i sin renaste form: gjord av medarbetare, om medarbetare, för medarbetare.
LUM:s uppdrag har varit tydligt. Tidningen ska spegla vår gemensamma arbetsplats och ge en större och differentierad bild av universitetet för att på så sätt bidra till samhörighet bland anställda. Vidare vilar LUM på journalistiska principer, vilket bland annat innebär att det i uppdraget ingår att ställa frågor och skriva om processer innan beslut fattas. Allt för att värna öppenheten i organisationen och ge anställda möjlighet att påverka. Så, tack till alla som ställt upp i tidningen, svarat på frågor eller berättat om sig själva och sitt arbete. Och tack för insändare och debattinlägg. Strävan har alltid varit att ha högt i tak och ge utrymme för olika åsikter.
Jag hoppas att ni gillar även det här sista numret. En del är sig likt, annat inte. Tillsammans med LTH-forskare ger vi oss upp på rådhusets tak i Malmö, vi har träffat nationalekonomen som berättar hur pengar förändrar människors beteende, och som ett av få medier har LUM fått besöka professorn i thoraxkirurgi som inte känner sig hemma i akademin. Men eftersom det är sista numret så blir det en del LUM om LUM. Hela tio sidor. Bland annat en historik över åren som gått och receptet på hur du själv lagar till din egen LUM när saknaden blir för stor.
Varför inte spara en tidning som ett tidsdokument, vetja. Någon gång i framtiden kanske ni hittar tidningen i en låda, och även om doften av trycksvärta då försvunnit, så kanske känslan av att bläddra i en papperstidning framkallar minnen på samma sätt som en Madeleine-kaka i en bok gjorde för mer än hundra år sedan.
Jan Olsson
redaktör
