Inne i Anne L’Huilliers kontor i A-huset på Fysiska institutionen står en ståtlig växt med gröna blad och stora rosa blommor. Anordningen den har placerats i liknar mer utrustningen inne i laserlabbet en våning ner än en vanlig blomkruka. Blomman är en gåva från de närmaste kollegorna och den ser välskött ut, trots att Anne L’Huillier de senaste månaderna inte har tillbringat lika mycket tid på kontoret som hon brukar.
– Jag har varit väldigt upptagen och det har varit mycket att ta tag i. Delvis är det roligt, delvis lite väl intensivt, säger hon.
Sköter all korrespondens själv
Nobelpriset, det finaste och mest ärofyllda erkännandet en forskare kan få, medför också många förpliktelser. Det konstaterar Anne L’Huillier när hon ser tillbaka på de månader som gått sedan hon fick motta fysikpriset ur kungens hand. Bara att hålla ordning i mejlkorgen är en utmaning, varje dag kommer nya förfrågningar och inbjudningar. Hon reser så gott som varje vecka i olika Nobelrelaterade ärenden, vanligtvis föreläsningar eller andra samtal, och i skrivande stund har hon resor till Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien och USA inplanerade. Till det kommer en rad resor inom Sverige.
Även om hon av tidsskäl tackar nej till mycket tar det tid att läsa mejl, fatta beslut och sedan svara. Hon har erbjudits hjälp med att sköta sin korrespondens och kalender, men tackat nej.
– Jag tycker om att svara själv. De som tar kontakt med mig har ju tagit sig tiden att skriva och bjuda in mig. Jag försöker svara artigt och snabbt till alla.
Mötet med ungdomar ger energi
Det ställs inte några direkta krav från Nobelstiftelsen på att pristagarna ska tacka ja till de förfrågningar som kommer. Ändå känner Anne L’Huillier en viss press på att vara ”en duktig pristagare” och försöker tacka ja till det hon kan. Hon prioriterar de lokala inbjudningarna i Lund med omnejd och framför allt mötena med studenter och gymnasieungdomar.
– Att prata med ungdomar är det roligaste, det ger mig energi. I eftermiddag ska jag till Polhemsskolan här i Lund till exempel.
Kvinnornas pris – också
Franska inbjudningar försöker hon också att prioritera. Även om många av de experiment som ledde fram till Nobelpriset har genomförts i Lund, var det som bekant i Paris som Anne L’Huillier gjorde upptäckten som blev fältets startpunkt redan 1987. Hon tycker att det är helt rätt att både fransmän och svenskar känner att det här är deras pris. Dessutom, säger hon, finns det ytterligare en dimension. Eftersom hon är den femte kvinnan någonsin att motta fysikpriset är det här på sätt och vis också kvinnornas pris.
– På internationella kvinnodagen var jag inbjuden att prata på LUX. 95 procent av mina föredrag handlar om varför jag fick Nobelpriset och jag har olika varianter som jag kan växla mellan. Men nu var jag ombedd att prata om min karriär och vägen till priset kopplat till att jag är kvinna. Det krävde tankearbete, men det var roligt. Jag insåg att jag kan berätta om sådant som är intressant bortom Nobelpriset.
Trivs bättre i labbet än i rampljuset
Den mediala uppståndelsen som kommit i kölvattnet av priset är det Anne L’Huillier tycker är mest utmanande. Inte bara tar det mycket tid och kraft att förklara attofysikens lagar i intervju efter intervju – att stå i strålkastarljuset är överhuvudtaget inte något som hon tycker särskilt mycket om.
– Det är mot min personlighet. Ändå gör jag det gärna, men det tär lite på mig och jag hoppas att det bara ska vara så här under en begränsad tid.
I laboratorierna på våningen under hennes arbetsrum trivs Anne L’Huillier betydligt bättre. Nere i den smala korridoren tar hon på sig en vit labbrock och specialskor och knackar noga på dörren innan hon stiger in för att inte riskera att kliva rakt in i ett experiment. Efter en hel karriär i atomfysikens tjänst sitter säkerhetsrutinerna i ryggmärgen. Men för tillfället hinner hon knappt vara här alls.
– Det som drabbas mest är forskningen. Jag undervisar en del för det har jag lovat studenterna, men annars känns det nästan som om jag har fått nytt jobb inom outreach och samverkan, säger hon och ler.
Trappat upp i stället för ner
Även om hon saknar forskningen följer hon med i kollegornas fortsatta arbete med attosekunderna. Nobelpriset har gett hela forskningsfältet en vitamininjektion och det gläder Anne L’Huillier att se forskarkollegor världen över så glada över uppmärksamheten.
Själv har hon börjat fundera på att så småningom slå av på takten.
– Jag går mot min pension och hade planerat att börja trappa ner. I och med priset trappar jag snarare upp i stället. Men jag har i alla fall färre doktorander nu och när den sista disputerar om ett par år ska jag inte ha fler.
Drömmer om att skriva en lärobok
En sak drömmer hon om att få tid till – att skriva en lärobok för doktorander.
– Det ska vara en textbok, för det saknas i mitt fällt. Det är verkligen något jag skulle vilja göra när jag får lite mer tid över.
Tillbaka på sitt kontor slår sig Anne L’Huillier ner vid skrivbordet. Här och var i arbetsrummet finns föremål som hon har fått i present under sina Nobelresor – böcker, chokladaskar, en docka. Växten i fönstret får en skvätt vatten och sedan börjar Anne L’Huillier återigen beta av mejlskörden.
