Kartongen är rektangulär och av de påklistrade etiketterna att döma har den en gång i tiden använts för att packa lönekuvert, eller så kallade avlöningspåsar. Dess oansenliga yttre matchar inte riktigt innehållet, även om också det vid en första anblick framstår som ganska modest. Att det är ett gammalt föremål är tydligt, men att de hopflätade pinnarna är ett av världens äldsta fiskeredskap är ingen självklarhet för ett otränat öga.
Det var det däremot för Joen Leffler, antikvarie vid Historiska museet. När han, i samband med att personalen inför en kommande flytt skulle se över hela museets magasinerade samling, upptäckte flera bortglömda lådor i en hylla föll hans uppmärksamhet direkt på just den här. På locket fanns anteckningar om att det rörde sig om en så kallad mjärde från en stenåldersboplats vid Store mosse utanför Sösdala.
– Jag har tidigare arbetat med Store mosse och vi har en del samlingar därifrån. Att mjärden kunde vara riktigt gammal var en tanke som dök upp tidigt, säger Joen Leffler.
Åldern bestämdes med 14C-datering
Han bestämde sig för att ta reda på om hans föraningar stämde och vände sig till Geologiska institutionens laboratorium för 14C-datering. Samtidigt sökte han finansiering för undersökningen – och fick det, från stiftelsen Konung Gustaf VI Adolfs fond för svensk kultur. Efter några månader kom svaret från labbet. Mjärden visade sig vara över 7 600 år gammal, vilket gör den till en av de äldsta kända mjärdarna i världen.
– Det första jag gjorde var att ringa labbet och dubbelkolla resultatet. Han som hjälpte mig på Geologen var väldigt nöjd med att proven var samstämmiga, det fanns inga frågetecken. Det tog ett litet tag innan det landade kan man säga.
Lämnats kvar av arkeologiprofessor
En mjärde är ett fiskeredskap som består av en korg som smalnar av i ena änden. Den är konstruerad så att fisken simmar in i korgen som sedan blir så smal att fisken får problem att hitta ut.
Varför en tusentals år gammal mjärde låg bortglömd i en låda i magasinet är något av ett mysterium, som Joen Leffler nu försöker lösa. Klart är att lådan har lämnats kvar efter att arkeologen Mats P Malmer, som under några år på 1970-talet var verksam som professor i nordisk och jämförande fornkunskap på Lunds universitet, flyttat till Stockholm.
– Mjärden fanns inte registrerad hos oss och allt vi vet är det som står på locket. Med tanke på att den har varit helt okänd i samlingarna kan man utgå från att Malmer inte tyckte den var särskilt intressant. Hade han vetat det vi vet nu hade han nog tyckt annorlunda.
Kan finnas en mjärde till
Anteckningarna på locket avslöjar att mjärden är ett lösfynd som hittats år 1955 och lämnats in till Malmer av en person vid namn Johny Jacobson som var kamrer i Sösdala. Dessutom finns det ytterligare en, något kryptisk, blyertsanteckning: ”Samma mjärde som tidigare (men inte Althins)”. Carl-Axel Althin var även han en betydelsefull arkeolog och under en tid verksam som professor vid universitetet.
– Vi får hoppas att det dyker upp lådor från Althin också här i magasinet, det verkar ju finnas en mjärde till någonstans. Det är sådana här små mysterier som jag gillar, säger Joen Leffler.
Oavsett hur det är med den saken, står det klart att just den här mjärden är i det närmaste världsunik i och med sin ålder. Det finns i nuläget bara en mjärde som möjligen har uppskattats vara något äldre och den upptäcktes i samband med schaktning under bygget av Citytunneln i Malmö.
”Den är helt unik”
Förhoppningen är att mjärden från Store mosse så småningom ska ställas ut på Historiska museet. Även om det mesta av redskapet inte finns kvar, är de återstående delarna förvånansvärt välbevarade.
– Det är oerhört sällsynt att organiskt material bevaras så länge. Det syns på den att den är lufttorkad och hade man tagit upp den och lagt på ett bord är det stor risk att den skulle falla helt isär. Hade vi hittat den ute i fält i dag hade det krävts väldigt snabba och stora insatser av en konservator, säger Joen Leffler.
Trots att det har gått över ett år sedan han först upptäckte det bortglömda föremålet är han fortfarande lika uppspelt.
– Det är definitivt en av de häftigaste sakerna jag hittat. Den är helt unik, det finns inte mycket att jämföra med. Även om vi har hittat mycket annat som är spektakulärt i magasinet är det här i en klass för sig.