I dessa tider får man ständigt förklara, ja, till och med försvara, de grundläggande premisserna för ett demokratiskt kunskapssamhälle. Saker vi tog för givna, såsom att universitetslärare och forskare inte ska utsättas för hot och våld. Eller att det är bra med fungerande studentrepresentation.
Nyss träffade jag en doktorand som hade fått kritik av sin studierektor för att ha tackat ja till ett uppdrag som studentrepresentant. Det kliar i fingrarna: Universitetskanslersämbetets jurister blir bara glada för en inkommande tillsynsanmälan. Men det är inte mitt jobb att sparka på universitetet. Mitt emot mig sitter just nu en väldigt orolig människa, och mitt jobb är att ge hen bästa möjliga förutsättningar att komma vidare i sin egen situation.
Vi pratar igenom de möjliga repressalier som doktoranden hann bli rädd för: utfrysning på arbetsplatsen, utestängning från karriärmöjligheter och nätverk, och mest av allt, att detta på något sätt skulle kunna inverka på uppehållstillståndet i Sverige. Jag förklarar teorin: nej, så får det inte gå till. Men också praktiken: jo, repressalier förekommer. Jag försöker ge ett bredare perspektiv, och berättar om liknande ärenden jag har sett förut, som (oftast) har gått att lösa. Till slut lugnar doktoranden sig, och vi diskuterar hur situationen kan deeskaleras. Helst utan avhopp från representantuppdraget.
Att få sitta med i någon av universitetets många styrelser och nämnder är väldigt utvecklande. Man får inblick i hur högre utbildning och forskning styrs, finansieras, utvecklas och utvärderas. Man får lära sig en ny organisations- och möteskultur. Man får träffa fina, kloka människor som har helt andra bakgrunder, men sitter i styrelsen av samma anledning: att man uppriktigt tror på att det kan bli bättre, om vi lyssnar på varandra och fattar beslut tillsammans.
Varför misslyckas vi då, år efter år, med att rekrytera till dessa uppdrag? Med våra drygt 2 700 doktorander är Lunds universitet störst i Sverige på forskarutbildning – och ändå har kårerna svårt att utse representanter. I skrivande stund saknas till och med en doktorandrepresentant i universitetets forskarutbildningsnämnd. Just det: den nämnd som fastställer regelverk och riktlinjer för forskarutbildning saknar representation av de studerande som berörs.
Hur kunde det bli så här?
Språket är ett av hindren, förstås. De fina orden om parallellspråkighet i universitetets språkpolicy stämmer inte överens med verkligheten. Det större problemet är dock en smygande kulturförändring: att frivilliga deltagare i representationsstrukturer och kollegiala processer inte längre värderas, utan misstänkliggörs. Alltför ofta premierar vår organisationskultur den som håller huvudet nere.
Universitetet har enligt lag en skyldighet att inte bara tolerera, utan aktivt främja studentrepresentation. Vi bör fundera på hur vi kan göra detta till verklighet för doktoranderna. Viljan finns!
Haro de Grauw, doktorandombudsman
