Frågan om tillgången till egna arbetsrum, så kallade cellkontor, är en stor och känslig fråga för anställda vid Lunds universitet. Flera fakulteter har tagit fram principer för fördelning av arbetsplatser. Eftersom ekonomin är ansträngd och ökande lokalkostnader gröper ur fakultetsmedlen så behöver verksamheterna förtätas, det vill säga samma antal personal tränger in sig på en mindre yta. Givet det faktum att vi sedan pandemin arbetar mer hemifrån, har vi råd att betala hyra för sällan använda kontor?
Den här kolumnen handlar dock om en mindre belyst fråga vad gäller cellkontorens vara eller icke vara: Förutom det arbetsmiljömässiga (till exempel behov av fokusarbete) samt det rent praktiska (förvaring av böcker) – vad betyder det egna kontoret för individen rent emotionellt?
Under 2023 var jag projektledare för arbetet med etablering av en gemensam fysik- och kemiverksamhet i Science Village på Brunnshög. Frågan om framtidens kontorsmiljöer var ett rött skynke vid möten med verksamheten, och de som ser rött är ofta professorer vid berörda institutioner. I samtal med personal i verksamheten uppfattar jag oro och rädsla, till och med ilska över risken att mista det egna kontoret. Det är såpass starka reaktioner att man bör fundera på om risken att förlora det egna kontoret är ett hot mot personalens grundläggande trygghet, och inte enkom ett hot mot att kunna utföra ett bra jobb.
Trygghet handlar om att människor har ett behov av att ha kontroll över sina liv. Det betyder att man vill veta var man ska sitta och arbeta innan man lämnar hemmet på morgonen. Personalen vill inte spendera tid på att leta efter ett ledigt flexkontor, fokusrum eller mötesrum under dagen – inte bara för att det är tidskrävande, utan för att det också skapar otrygghet och förlust av kontroll.
Om vi borrar ännu djupare i frågan; vad betyder egentligen det egna kontoret för en lärare eller en forskare? Som redan nämnts skapar rummet en trygghet, och en möjlighet att ”boa in sig”. Att ha ett eget bo eller revir är en grundsten till trygghet. Kontoret kan dekoreras med personliga detaljer som foton på familjemedlemmar. Arbetsrummet är starkt förknippat med den egna identiteten, och status. Kontoret kan innehålla bevis på framgång som till exempel inramade utmärkelser. Inne på arbetsrummet sköter forskningsledaren allehanda möten med studenter och doktorander i ”företaget forskargruppen”.
Vid omorganisationer och nybyggnationer borde kontorsmiljöfrågan diskuteras ur flera olika perspektiv; inte bara ekonomiska. Det är populärt just nu med aktivitetsbaserade kontorsmiljöer och flexkontor, men frågan är om vi biter oss själva i svansen om vi planerar för sådana miljöer i framtiden. Vill vi ha medgörliga och anpassningsbara lärare och forskare i flexibla och delade kontor? Eller kan det finnas ett högre syfte med envisa och på gränsen till självöverskattande professorer som driver forskningen framåt?
Charlotta Turner
professor vid Kemiska institutionen och vicedekan vid Naturvetenskapliga fakulteten
