Finkaffe vid Clemenstorget, övervuxna rabatter vid en bohemisk villa i Professorsstaden och den där första kärleken som är så stor att ingenting annat betyder något. Det är några av beståndsdelarna i Joakim Zanders roman Ett ärligt liv från 2022 som nu blir Netflix-film.
– Lund har definitivt en huvudroll, säger han om filmatiseringen.
Det är ingen endimensionell huvudroll hon spelar, allas vår studentstad, skådeplats för visioner och krossade drömmar; kunskap och eufori; traditioner och anarki.
Ett ärligt liv spelades in i Lund förra hösten och beräknas ha premiär under 2025. Lundabor kommer känna igen sig, och kanske passerar en och annan kollega förbi – flera statister hämtades bland annat från Institutionen för handelsrätt vid Ekonomihögskolan där Joakim Zander arbetar.
– Det gick väldigt fort från att produktionsbolaget köpte option på att göra film tills att vi gick in i produktion. ”Det här är Lund och vi har inte sett Lund på film på det sättet” sa de. Boken lämpade sig väl att göra film av.
Vi borde kanske ha gjort intervjun på Love Coffee, kaffebaren vid Clemenstorget som huvudpersonen i Ett ärligt liv frekventerar när han har råd med annat än havregrynsgröt. Där är känslan både ”modern och kosmopolitisk, inte lika mossig som de ölstinkande nationerna”, för att citera boken.
Brinner för forskning, skrivande och undervisning
I stället möts vi över en kaffe i ett av personalköken på Ekonomihögskolan. Joakim Zander pratar ivrigt, energiskt. Han brinner för både forskningen, skrivandet och undervisningen. Ändå är han kanske som mest bekant som just romanförfattare, kanske också som skribent och debattör. Inte universitetslektor.
– Jag älskar akademin och att det finns plats för allt här. Jag har mycket undervisning och det gillar jag också. Men jag har varit utanför den här världen för att, så att säga, se hur korven görs, säger Joakim Zander och ler.
Han doktorerade på osäkra risker i Nederländerna och arbetade för EU-kommissionen och EFTA (European Free Trade Association). Men efter några år började jobbet att kännas mindre stimulerande. På lediga stunder och nätter tog han därför upp en gammal dröm: att bli författare.
– Jag satt där under lysrörsljusen i mitt byråkratbås i Bryssel och hade intressanta arbetsuppgifter och tjänade pengar absolut, men jag kände ”är detta det jag ska göra i 40 år till?”. Jag tänkte ”jag försöker väl att skriva den där romanen då”. Det var något jag drömt om sen jag var tonåring, säger han.
Det visade sig att han hade disciplinen som krävdes för att faktiskt få ett manus färdigt. När första boken snabbt blev en succé kunde han livnära sig på författarskapet under några år. Men under covid-19-pandemin väcktes hans intresse för riskforskning igen.
– I början visste vi så väldigt lite och det blev en polariserad debatt om hur vi borde agera. Det kändes som att folk aldrig tänkt på risker. Hur ska vi agera under stor osäkerhet?
Tillbaka i universitetsvärlden
Sedan drygt två år tillbaka är Joakim Zander därför tillbaka i universitetsvärlden. Han delar sin tid mellan författarskapet och att arbeta som universitetslektor i handelsrätt med fokus på EU-rätt.
– EU-rätten la grunden till min kärlek till juridik. Min doktorsavhandling behandlade försiktighetsprincipen: hur den är kopplad till risk och till handel och fri rörlighet. Hur hanterar vi osäkra risker, hur gör vi med saker som vi inte vet om de är farliga? Ju mer polariserande en fråga är, desto mer intressant tycker jag att det blir.
Tråkigt med juridik
Annat var det när han var ny och vilsen juriststudent i Uppsala i mitten av 1990-talet. Inget var som han förväntat sig.
– Jag hade just gjort klart lumpen och tänkte ”juridik, då kan man jobba med många olika saker”, säger han och tystnar effektfullt innan han fortsätter:
– Jag upptäckte att det var svintråkigt. Jag höll på att dö. Jag älskade universitetslivet, men själva juridiken var vansinnigt tråkig. Men jag har stark pliktkänsla så jag betade av det ändå. Internationell handelsrätt mötte jag först efter sex terminer, när jag var på utbyte i Berlin och Maastricht. Då blev jag kär och det är jag fortfarande.
På X (f.d. Twitter) kallar sig Joakim Zander ”champagneanarkist”. Tvetydigheten och romantiken i kombinationen av de båda orden är något som tilltalar den politiskt intresserade juridikdoktorn.
– Vi lever i en tid av polarisering och tonläget är högt. Här tror jag att det är viktigare än någonsin att universitetet står för en civiliserad och konstruktiv debatt. Det viktigaste är inte att hitta rätt lösning direkt, utan att hitta samtal och metoder. Universitetet behöver nå ut som en opolitisk röst och förklara hur vi inom akademin ser på världen. Det handlar inte om rätt eller fel, utan om att förstå varför saker är som de är. Att börja från vetenskapen och inte från åsikten, säger Joakim Zander.
Samtidigt är han medveten om att han själv inte alltid uppfattas som vare sig opolitisk eller nyanserad. Responsen på hans inlägg är ofta hätsk.
– Jag har en hyfsat stor närvaro på X och upplevs väl ofta som en polariserande röst. Men jag är inte så intresserad av moral – jag är intresserad av vad är det vi tittar på, hur ser situationen ut? Det är mer etiskt, hur ska vi angripa en fråga så att det blir så lite dåligt som möjligt för så många som möjligt? Många andra utgår ifrån politisk övertygelse.
Stor okunnighet bland beslutsfattare
Han tycker sig se en stor okunnighet, både inom domstol och bland beslutsfattare, inför frågor om osäkerhet, oavsett om det handlar om AI, konflikter eller miljöfrågor.
– Vi måste vänja oss vid att vi lever i ett risksamhälle. Ukraina, gängkriminalitet, pandemin... Allt är risk och osäkerhet och ju större katastrofpotential, desto större blir oron. Vi hatar att inte veta, säger han.
Nyckeln till att hantera oro är tillit och robusta system, menar Joakim Zander.
– Svenskt samhälle präglas av extremt hög tillit. Det möjliggjorde riktlinjer under pandemin som byggde på frivillighet och eget ansvar. Har man förtroende och tillit på plats så blir det lättare att hantera kriser och fortsätta bygga ett resilient samhällssystem.
Tillbaka till romanen Ett ärligt liv. Joakim Zander skrev om manuset flera gånger. Lossnade gjorde det först när han insåg att huvudpersonen var han själv, förflyttad i tid och rum från Uppsalas studentliv till Lund. Den vilsna juridikstudenten, med drömmar och föreställningar om något stort, vackert och viktigt. Eller som han skriver i boken: ”Världen utanför fönstret hade färger igen. Framtiden kändes möjlig. Jag skulle köpa kurslitteratur och få vänner.”
