Efter Palestinagård – vad händer nu?

"Jag har organiserat en massa studentaktiviteter tidigare, men jag har aldrig känt mig ignorerad på det sättet förut."

På gräsmattan utanför Kungshuset, i det som demonstranterna snabbt döpte om till Palestinagård, sitter fyra studenter i en ring. De är involverade i den studentrörelse som kallar sig Lund students for Palestine, LSFP, och deltog alla i tältlägret i slutet av vårterminen. De ställer upp på en intervju men vill inte medverka med namn eller bild i LUM, framför allt av säkerhetsskäl efter att flera av dem har sett sina personuppgifter uthängda på högerextrema sajter.

När studenterna slog läger var det som en del av en nationell och internationell rörelse och i protest mot akademiska samarbeten med israeliska institutioner som man anser bidrar till att förstöra utbildningssystemet i Gaza.  De minns tiden i tältlägret som en ”underbar upplevelse av att stå tillsammans i solidaritet”, även om själva beslutet att slå läger var sprungen ur en känsla av att inte bli lyssnade på. De beskriver en ökad frustration över att inte få till en dialog om det som pågick i Palestina och om vad universitetet skulle kunna göra för att påverka och ta ställning.

– Jag har organiserat en massa studentaktiviteter tidigare, men jag har aldrig känt mig ignorerad på det sättet förut, säger en av dem.

Tillsammans förde de fram krav på bland annat akademisk bojkott och att LU skulle stå bakom ett uttalande till stöd för Palestina. Det blev två korta möten med ledningen, men efter det andra – som slutade med att polis kallades till Kungshuset – avbröts all kontakt.

Ångrar inget

Studenterna som LUM pratar med anser inte att de borde ha gjort något annorlunda i något skede.

– Det är såklart en pågående diskussion i vår grupp kring det, men jag tycker att åtgärderna som studentrörelsen tog för att få till en dialog gick rätt till, säger en av studenterna och hänvisar till att de först skickade ut en petition, pratade med ­anställda, försökte boka möten och gick genom de officiella kanalerna. 

– Uppenbarligen har vi inte fått igenom våra krav, så det finns antagligen många saker vi kunde ha gjort. Men framåt tror jag att det handlar mer om att ta kontakt med den akademiska personalen och studenter på campus. Vi upplever att det finns ett brett stöd för det här, säger en annan.

Studenterna menar att klyftan mellan studenterna och universitetsledningen inte bara beror på den strandade dialogen, utan nämner också en upplevd kunskapsbrist på central nivå gällande bland annat internationell lagstiftning och mänskliga rättigheter. Att tältlägret upplöstes av polisen och att en del av demonstranterna nu ställs inför rätta bidrar också.

– Vi vill gärna att den klyftan ska överbryggas och vi är redo att diskutera saken. Men jag tror att klyftan bara ökar just nu eftersom vi möter en fortsatt tystnad och eftersom studenter betraktas som kriminella och åtalas.

Står fast vid sina krav

Studenterna står fast vid sina tidigare krav på universitetet – bojkott, solidaritetsuttalande och att ge skydd åt palestinska akademiker. Framför allt önskar de en fortsatt dialog.

– I både Danmark, Norge och Finland har man haft jättebra samtal inom universiteten och kommit vidare på alla plan. I Stavanger till exempel har man inlett en akademisk bojkott och i Köpenhamn har man avyttrat samarbeten med vissa företag. Det är uppnåeliga mål och helt i linje med vad LU har gjort tidigare, till exempel när det gäller Ukraina. 

– Vi vill ha en diskussion i god tro och vi vill att universitetet ska agera konsekvent.

”Vi borde i tidigare skede ha etablerat tydligare vägar till studentkårerna.”

Fortsatt dialog med demonstranterna är det som gäller, men det ska ske genom studentkårerna. De direkta diskussionerna mellan ledning och demonstranter har nått vägs ände.

Det säger universitetets rektor Erik Renström. Han berättar att han träffat demonstranter i olika sammanhang. En del samtal har varit bra, andra inte. Diskussionerna har inte resulterat i samsyn. En sak ångrar han. 

– Vi borde i tidigare skede ha etablerat tydligare vägar till studentkårerna i de delar där demonstranternas engagemang skulle kunna tas tillvara. De representerar alla studenter och vi har väldigt bra och kontinuerliga kontakter med dem. Att vi inte bestämde oss för den vägen tidigare kan ha skapat en dubbelhet i kommunikationen.

Olagligt att uppfylla vissa krav

De flesta av demonstranternas krav kan universitetet inte uppfylla utan att bryta mot reglerna för vad statliga myndigheter får göra och uttrycka. En sak som universitetet kan, och till och med bör, göra är att hjälpa förstörda akademier i Gaza och andra utsatta områden i världen så att de kan börja fungera igen.

– Jag har efterfrågat konstruktiva förslag på sådant som universitetet kan göra. Sådana samtal ser jag fram emot, säger Erik Renström.

Meningsskiljaktigheterna mellan demonstranter och ledning, mellan studenter, och mellan anställda har rivit upp sår. På vissa håll djupare än på andra. Sår som enligt Erik Renström kommer att ta lång tid att läka. Universitetsledningen, men i ännu högre grad fakultets- och institutionsledningar, måste fokusera på detta länge framöver.

– Vi måste kunna samarbeta och fungera tillsammans under samma tak. Det kommer att krävas stort engagemang på vissa håll för att arbetsmiljön och studiemiljön ska fungera, säger han.

Viktigt att förstå universitetets roll

Under intervjun återkommer Erik Renström flera gånger till vikten av att förstå universitetets roll och uppdrag som statlig myndighet. Grundlagen och andra lagar omgärdar verksamheten, principen om opartiskhet och saklighet går aldrig att rucka på. Upprop som cirkulerat har enligt honom ibland byggt på missförstånd.  

– En del studenter och medarbetare har låg kunskap om hur universitetets uppdrag ser ut och vilka lagar och principer som omgärdar verksamheten. Där måste medvetande­graden generellt öka. Kanske har vi kommit dithän att det behövs ett slags gemensamt kontrakt.

På frågan om man som forskare kan vara aktivist blir svaret ett tveklöst ja. 

– Absolut. Universitetet har aldrig några synpunkter på vad anställda har för åsikter i det privata. Men om det får konsekvenser för arbetsmiljön och hur den anställde utför sitt arbete så är vi skyldiga att agera. Det här märker jag ibland att vissa har svårt att tro på, säger och fortsätter:

– Undantaget är jag. Jag kan inte uttala något som inte är i linje med universitetet som myndighet. Det gäller även privat.

Dubbla känslor

Han berättar att han har brottats med dubbla känslor sedan den 14 maj då de första tälten restes i Lundagård. Det som inte kommit fram är det positiva, menar han. 

– På ett sätt är jag glad att det hände här, för det visar att universitetet är en viktig kraft i samhället. Vi är en kulturbärande institution och det är viktigt för väldigt många vad vi gör. Det är det som är den positiva sidan – det var här det hände.  

”Konflikthantering borde vara en naturlig del i introduktionen för alla nyanställda. Helst för studenter också. ”

Det kommer att ta tid att återställa tilliten och förtroendet mellan propalestinska studenter och universitetsledningen och mellan anställda som tagit ställning för eller emot demonstranterna. Men tar man itu med meningsskiljaktigheterna på rätt sätt så kan universitetet gå stärkt ur konflikten, menar psykologiprofessor Philippe Goldin. 

LUM träffade honom innan han återvände till USA och University of California Davis där han bland annat forskar på strategier för att hantera känslor.

Viktigt att kunna kommunicera

Kommunikation är a och o för att överbrygga förtroendeklyftan, understryker han. Om demonstranter, ledning och anställda med motsatta åsikter inte pratar med varandra kommer såren inte att läka. Tid, tålamod att lyssna och öppenhet för andras åsikter är andra ingredienser för att bygga upp tilliten på nytt.  

Philippe Goldin föreslår att det skapas en liten grupp som representerar olika åsikter. Gruppen bör enligt honom bestå av demonstranter, studenter med annan åsikt, universitetsledning och olika personalkategorier. Totalt omkring tolv personer. Dessutom en professionell medlare utan koppling till universitetet som alla har förtroende för. Vid första mötet kan det vara bra att inte ens nämna meningsskiljaktigheterna och varför man är där, menar han. Det gäller också att klargöra vad man har kontroll över och inte har kontroll över. Hur polisen tömde tältlägret är ett exempel på det senare.  

Vid andra eller tredje mötet kan man börja närma sig kärnfrågan. Ett sätt är enligt Philippe Goldin att försöka enas kring värden som alla kan stå för och som man är tydlig med utåt. Fred, frihet och solidaritet är några exempel.

Vilka svårigheter kan du se i processen?

– Starka känslor som inte tillåter människor att tänka klart, såsom rädsla, oro, ilska. Ett annat hinder kan vara urvalet och vilka som är med i gruppen som träffas. 

Hur förhindrar man att liknande sår rivs upp vid framtida konflikter i världen?

– Viktigast är att kommunicera öppet och uppriktigt. Sedan tycker jag att konflikthantering borde vara en naturlig del i introduktionen för alla nyanställda. Helst för studenter också. 

Är en sådan här konflikt alltid dålig?

– Nej. Konflikter kan vara bra sätt att för­djupa och vidga förståelsen för varandra och varandras åsikter. Om man däremot gräver ner sig i skyttegravar och inte kommunicerar på ett uppriktigt sätt så riskerar konflikten lätt att fördjupas.  

"Jag kan känna en besvikelse över att så många kollegor inte var beredda att stå bakom våra studenter."

Nina Gren är en av de anställda som under våren har stöttat de protesterande studenterna i både debattartiklar och på plats i tältlägret. 

– Jag tycker att jag som forskare har ett ansvar utifrån den kunskap jag har efter 20 års forskning om hur vardagslivet ser ut för palestinier i de ockuperade områdena. Att ta ställning för något så grundläggande som rätten till liv är inte särskilt svårt. För mig vore det absurt att inte göra det, säger hon. 

Beundran och oförståelse

Nina Gren säger att hon har dubbla känslor när hon tänker på vårterminen som gick. Dels en beundran för studenternas engagemang, kunskapstörst och förmåga att organisera sig. Dels en oförståelse för hur hon uppfattat att universitetsledningen agerat. 

För att komma vidare och minska gapet till de protesterande studenterna men också till de anställda som i likhet med henne själv är besvikna, tror Nina Gren att det behövs en bättre dialog på alla nivåer.

– Jag kan känna en besvikelse över att så många kollegor inte var beredda att stå bakom våra studenter. Därför tycker jag att vi borde inleda höstterminen med att ta tag i de här frågorna. Till exempel – vad innebär det när vi undervisar om mänskliga rättigheter, om krig och fred, om rasism. Vad innebär det i praktiken att vara engagerad i samhället? Vi kan inte tysta ner det som pågår och måste åtminstone kunna diskutera varför vi är oense.

Detsamma anser hon borde gälla för universitetsledningen.

– Förutom akademisk bojkott av israeliska universitet så handlade grundfrågan om att studenterna ville att universitetsledningen skulle göra ett uttalande till stöd för palestinska akademiker och studenter. Varför kan vi inte ens prata om det?

”Utifrån vad man får säga så har jag inte sett, hört eller läst något som varit i närheten av att vara olagligt.”

Tonläget har ibland varit uppskruvat men ingen verkar ha gått över gränsen för vad som skulle kunna vara straffbart. Så sammanfattar juridikprofessor Vilhelm Persson vad anställda sagt och skrivit i samband med de propalestinska demonstrationerna.  

– Utifrån vad man får säga så har jag inte sett, hört eller läst något som varit i när­heten av att vara olagligt. Sedan är det en annan sak vad man bör säga, det vill jag inte recensera, säger han.

Värnar yttrandefriheten

Anställda vid universitetet har olika uppfattningar om studentdemonstrationerna. Viktigast, juridiskt sett, är att universitetsledningen inte har försökt att begränsa anställdas yttrandefrihet, anser Vilhelm Persson. 

– Universitetet har som arbetsgivare rätt att förvänta att anställda gör sitt jobb och anstränger sig för att upprätthålla en god arbetsmiljö. Däremot ska ledningen inte ha några åsikter om vad anställda yttrar privat, det är väl så långt som det juridiska sträcker sig i allt detta, säger han. 

Olika när man får yttra sig

Enligt Vilhelm Persson är det milsvid skillnad på vad offentliganställda får yttra privat och vad de får uttrycka i tjänsten. Privat får anställda säga och uttrycka nästan vad de vill så länge de sköter jobbet och behandlar alla lika. Vad gäller yttranden i ­tjänsten är det tvärtom. Då har offentlig­anställda i princip ingen yttrandefrihet. 

Vilhelm Persson beskriver det som att de är statens och lagens förlängda arm som ska tillämpa regler på ett sakligt och opartiskt sätt. Någon egentlig frihet att uttrycka åsikter om det ena eller det andra finns inte.

– I praktiken kan det vara svårt att dra gränsen mellan vad som sägs privat och vad som sägs i tjänsten, så det är svårt att exakt säga vad som är okej och inte okej, säger han.

Och studenter, vad gäller för dem?

– De kan göra och säga vad de vill så länge de inte begår något brottsligt. De behöver inte vara sakliga och opartiska.

Övertramp i juridisk mening har enligt vad Vilhelm Persson sett och läst i media inte förekommit i debatten, men juridiken mäter inte vad som är ett gott diskussionsklimat. Därför, menar han, är det viktigt att diskutera vilket debattklimat som ska råda på universitetet och i samhället i stort. Oavsett åsikt bör respekt styra hur vi beter oss mot varandra på arbetsplatsen.

– Det skulle vara ett ganska otrevligt samhälle om alla utnyttjade sin yttrandefrihet till max hela tiden. Om man alltid balanserade på gränsen till förolämpning, förtal och hets mot folkgrupp så skulle det vara ett tråkigt diskussionsklimat, tycker jag.

”Ingenting tyder på att universitetet  kommer att genomföra de krav som  studenterna ställt, men samhället diskuterar och debatterar konflikten i Palestina på ett sätt som inte gjordes innan.”

År 1968 bubblade det av missnöje och protestlystnad i Sverige. Vietnamkriget, Davis Cup i Båstad där Sverige skulle möta dåvarande Rhodesia, apartheidsystemet i Sydafrika och den svenska värnplikten var några av sakerna som upprörde framför allt unga universitetsstudenter och som ledde till demonstrationer, ockupationer och polis­ingripanden runt om i landet. 

Precis som under årets demonstrationer var Lund ett av centrumen för protesterna.

Martin Ericsson, forskare vid Historiska institutionen, har länge intresserat sig för politiska och sociala proteströrelser i sin forskning, och han ser flera likheter mellan 1968 och dagens studentprotester.

– Mycket av protesterna 1968 handlade om internationella frågor. Vietnamkriget förstås, men många i Lund engagerade sig också mot apartheid och rasism i olika delar av världen. Dagens protester handlar också om en internationell konflikt.

Inspiration från USA

En annan likhet är inspirationen från USA, berättar Martin Ericsson. Det var där protesterna startade 1968 och samma år besökte representanter från Svarta pantrarna, en socialistisk organisation som kämpade för afroamerikaners rättigheter, flera lärosäten i Sverige.

– När det gäller de så kallade Palestinagårdsprotesterna ser vi samma sak – de har tagit efter de amerikanska studenternas metoder att slå läger och demonstrera på campus.

En tydlig skillnad mellan protesterna då och nu är politikernas respons, menar ­Martin Ericsson. När värnpliktsprotesterna pågick som ivrigast 1968, befann sig till exempel statsminister Tage Erlander i AF-borgen och åt middag efter att ha invigt det nya universitetssjukhuset. När demonstranterna fick veta det begav de sig till AF, tog sig in och krävde att få tala med statsministern. Tage Erlander avbröt sin middag och gick för att möta studenterna. 

– Det är en stor skillnad mot i dag, då våra ledande politiker uttalar sig som om protesterande studenter var våldsverkare, säger Martin Ericsson.

Debatterar på nytt sätt

Vilken betydelse hade då studentprotesterna 1968? Enligt Martin Ericsson var det inga av studenternas direkta krav som gick igenom, men i förlängningen bidrog de ändå till viktiga förändringar. Ett viktigt exempel är demokratiseringen av svenska lärosäten, som har resulterat i dagens långtgående studentinflytande.

– Det är samma sak i dag – ingenting tyder på att universitetet kommer att genomföra de krav som studenterna ställt, men samhället diskuterar och debatterar konflikten i Palestina nu på ett sätt som inte gjordes innan, säger Martin Ericsson.

Jan Olsson & Minna Wallén-Widung