När de bänkat sig i soffan i det som en gång var Juridicums rökrum märks det snabbt hur de samspelar och kompletterar varandra. När en svarat på en fråga fortsätter den andra på samma tema och fyller i det som kanske glömts bort.
– Henrik har varit på fakulteten länge, medan jag kom till Lund för fyra år sedan och ser nog lite med nya ögon på hur det fungerar, säger Jessica Almqvist.
Svårt få tiden att räcka till
De tillträdde för drygt ett år sedan. Som dekan har Henrik Wenander det övergripande ansvaret på fakulteten, Jessica Almqvist har forskningen på sitt bord och vicedekanen Patrik Lindskoug grundutbildning.
– Det är så vi har delat upp det och det är nog rätt vanligt på andra fakulteter också, men inte överallt, säger Henrik Wenander.
Föga överraskande är det möten som fyller stora delar av dagarna och utmaningarna är många. Möten är inte till för att sittas av, man ska bidra och då gäller det att förbereda sig. Dagarna går inte alltid ihop, särskilt som det är avsatt 70 procent för dekantjänsten och 40 procent för rollen som prodekan. Resterande tid är det tänkt att de ska forska, undervisa och handleda uppsatser.
Gäller att hantera besvikelser
– Jag kanske inte är så väldigt aktiv i forskningsprojekt, säger Henrik Wenander som svar på frågan om 70 procent räcker för rollen som dekan.
På samma vis som på andra fakulteter står ekonomin i fokus och så har det varit sedan de tillträdde. De har fått erfara att en ansträngd ekonomi betyder att det inte går att genomföra allt man vill göra och då gäller det att som dekan och prodekan kunna hantera besvikelse – både hos sig själva och bland medarbetarna.
Ett sådant beslut är att kraftigt begränsa antalet fakultetsfinansierade doktorander. Fram till 2027 blir det bara två antagningar.
– Det är betydligt färre än tidigare och det är inte roligt att vi tvingas till det, säger Henrik Wenander.
"Hjärnan är alltid igång"
Att vara dekan är att vara chef. En prodekan är däremot inte chef. Jessica Almqvist lägger mycket tid på arbetet som vice ordförande i universitetets forskningsnämnd. Det som tas upp där ska hon sedan föra tillbaka till fakulteten – men bara det som är relevant för kollegorna och som kan driva juristernas forskningsfront framåt.
– MAX IV är ju en stor fråga för universitetet, men kanske inte för oss, säger hon som exempel på något hon måste sätta sig in i men som inte har prioritet när hon pratar med kollegorna på Juridicum.
– Hjärnan är alltid igång med att sortera information från olika håll och prioritera.
Mycket tid går också till att diskutera förutsättningarna för forskning med fakultetskollegor. Det kan handla om att hjälpa till med ansökningar, skapa möjligheter för nya forskargrupper och nya forskningsmiljöer, eller att uppmuntra internationella utbyten.
Att arbeta internationellt är något hon är van vid. Specialområdet inom juridiken är internationell rätt och mänskliga rättigheter och innan hon kom till Lund arbetade hon utomlands i tjugofem år. Först i Florens där hon var den första från Sverige som disputerade i juridik vid European University Institute, därefter några år i USA följt av sexton år på ett universitet i Madrid.
Stora skillnader mot andra länder
Skillnaderna är slående när hon tänker på det institutionella, hur ett universitet styrs och fungerar i Spanien jämfört med i Sverige.
– Vi är så mycket mer horisontella i Sverige, det kollegiala beslutsfattandet innebär att allt ska diskuteras och vi är inte alltid lika effektiva som i Spanien som inte har samma möteskultur. Men det kollegiala är något bra, när besluten fattas så blir det bra.
– En annan skillnad är studenterna och hur mycket inflytande de har i Sverige jämfört med i andra länder. För att inte tala om doktorandernas ställning, att man som doktorand i Sverige är anställd med lön, det är långt ifrån självklart i Spanien.
