Det var älgar och deras förmåga att växa ut nya horn efter fällning som först väckte Nicholas Leighs intresse för regenerativ forskning. Av praktiska skäl föll valet på mindre djur, i hans fall salamandrar.
– Även vi människor kan återskapa vävnad, till exempel när ett benbrott läks. Under graviditeten kan foster läka ett skadat hjärta och små barn kan faktiskt återskapa en fingertopp inklusive fingeravtryck och nagel vid en skada. Dessa regenerativa egenskaper förlorar vi dock när vi blir äldre.
Studerar salamandrar
Nicholas Leigh är universitetslektor och forskare inom regenerativ immunologi. I Sverige är det endast ett fåtal forskargrupper inom fältet som studerar salamandrar. En utmaning är att det tar många år innan de når reproduktiv ålder, vilket förlänger forskningsprocessen eftersom det tar lång tid att samla in tillräckligt med data. Fram till nyligen var inte heller salamandrars arvsmassa, som är upp till tio gånger så stor som hos människor, kartlagd. Trots salamandrars långa livslängd och enorma arvsmassa, som skulle kunna innebära högre risk för mutationer, utvecklar de ytterst sällan cancer. Det gör dem intressanta ur ett forskningsperspektiv:
– Om man i mänskliga celler blockerar de gener som hämmar tumörutveckling, börjar cellerna dela sig okontrollerat och tumörer uppstår. Men hos salamandrar verkar det som om de har färre av dessa tumörhämmande gener. Trots det, finns gener som främjar läkning och tillåter återskapandet av vävnader.
Söker ”avstängningsknapp” för cancer
Genom att studera cellerna som styr regenereringen hos salamandrarna och hur gener sätts på och stängs av, kan Nicholas Leigh jämföra med det som sker i mänskliga celler när tumörceller utvecklas.
– På så sätt hoppas vi kunna hitta en slags ”avstängningsknapp” för cancer.
Engagerad i arbetsmiljöfrågor
Nicholas Leigh är också mycket engagerad i arbetsmiljöfrågor och leder tillsammans med Sofie Mohlin Arbetsgruppen för mångfald, jämlikhet och inkludering vid Stamcellscentrum. Enligt honom är doktorander och postdocs särskilt sårbara för psykisk ohälsa på grund av den akademiska pressen och osäkerheten inför framtiden. Det är också lätt att känna sig isolerad för den som flyttar till Sverige utan att kunna språket.
– I Lund saknas föreningar och nätverk, liksom ett organiserat välkomnande för postdocs, något som däremot är vanligt i USA där jag kommer ifrån.
Snedfördelad arbetsbörda
Dagens finansieringslandskap, med minskade statsanslag och ökade hyreskostnader tillsammans med overhead på externa anslag, leder för många forskargrupper till en ansträngd ekonomi. Pressen innebär att många doktorander och postdocs har en snedfördelad arbetsbörda, där de tar stort ansvar för forskningen samtidigt som de ska delta i aktiviteter som seminarieserier, forskarskolor och ledarskapsprogram.
– Jag tror personligen att det har stor inverkan på hur de mår under sin tid på universitetet. Vi behöver fundera på hur vi tränar våra doktorander och postdocs och bli bättre på att hjälpa dem att fokusera på att bli excellenta forskare och inte bara experter på att multitaska.
Problem med tillhörighet
Många doktorander och postdocs står med fötterna i flera olika grupper och LU:s komplicerade organisation bidrar med att skapa problem med tillhörighet. Det är svårt att veta vart man ska vända sig när man behöver hjälp.
För arbetsgruppen vid Stamcellscentrum, är ett av målen att bygga samhörighet genom olika aktiviteter. På så sätt vill man bryta ensamheten och främja känslan av var man hör hemma. En annan viktig uppgift är att sprida medvetenhet om de problem som grundar sig i ojämlikhet.
– Vi behöver fler som engagerar sig i frågor om mångfald, jämlikhet och inkludering. Ett av problemen är att de som främst är utsatta och berörs, är de som engagerar sig mest och försöker förändra villkoren för alla. Men de som redan är privilegierade, behöver också involvera sig i dessa frågor och inte stå stillatigande bredvid. I slutänden främjar mångfald både innovation och kreativitet.
