Att hantera farliga situationer i fält när de uppstår räcker inte – universitetet behöver ha tydliga riktlinjer även för att förebygga säkerhetsproblem.
Det menar Rachel Irwin som är antropolog och som i dag arbetar som forskare vid Avdelningen för etnologi. Inom hennes egen disciplin är fältarbete vanligt. Att det är förenat med potentiella säkerhetsrisker är känt sedan länge. Ändå tycker hon inte att det pratas tillräckligt om att de existerar och hur de kan förebyggas.
– Visst pratar man om saker som har hänt ute i fält, men det sker runt fikabordet snarare än som en del av doktorandutbildningen. Kanske betyder det att forskare vid Lunds universitet inte har haft så många dåliga erfarenheter, men det betyder inte att de inte kan hända, säger hon.
Risker diskuteras sällan
Under våren genomförde hon, inom ramen för en kurs i pedagogisk utveckling, en studie där hon intervjuade nio personer med koppling till forskarutbildning på en fakultet där etnografiska metoder används. En av hennes slutsatser är att frågor om risker och säkerhet sällan diskuteras på forskarutbildningen. Här vill hon se en förändring, något som hon nyligen uttryckte i ett debattinlägg i tidningen Curie:
”Dessa viktiga frågor kan integreras i befintliga doktorandkurser om metoder eller etik. De kan med fördel även ligga till grund för en ny kurs som ger möjlighet att reflektera över eventuella risker förenade med fältstudier”.
Kan vara svårt att ta upp frågan
Om frågorna inte diskuteras är risken att doktorander och forskare inte heller vågar ta upp dem, menar Rachel Irwin.
– Det finns förstås olika kulturer på olika avdelningar och institutioner, men det är många som har otrygga anställningar. Vissa kan känna att de behöver göra forskningen de lovat göra oavsett om det innebär risktagande, för annars riskerar de att bli av med jobbet, säger Rachel Irwin.
Även forskningsfinansiärer borde ta ett ansvar, tycker hon.
– De borde ha förståelse för att säkerhetsläget snabbt kan förändras. Det går till exempel kanske inte att forska i Palestina just nu. Då borde finansiären säga att det är okej att flytta forskningen.
Så gör fakulteterna:
SAMHÄLLSVETENSKAPLIGA FAKULTETEN:
Checklista på fakultetsnivå
Agnes Andersson är dekan på Samhällsvetenskapliga fakulteten. Hon hänvisar till en checklista som fakultetens prefekter ska ta i beaktande vid internationella forskningssamarbeten. Den ska i sin tur ses som ett komplement till en central checklista och sidorna kring globalt ansvarsfullt engagemang som finns på medarbetarwebben.
I övrigt ligger ansvaret på institutionsnivå. Agnes Andersson betonar vikten av lokalkännedom.
– Riskbedömningen sker på institutionsnivå och förutsätter goda kunskaper om det land och ofta också det specifika område där fältarbeten ska utföras. Förutsättningarna varierar stort mellan olika geografiska områden och beror också på den typ av studie som ska utföras. Institutionerna jobbar med upparbetade kontakter och partners vid lokala universitet. Formaliserade samarbeten med de senare krävs för att söka forsknings- och etiktillstånd.
MEDICINSKA FAKULTETEN:
All förberedelse hanteras av forskargruppen
Vid Medicinska fakulteten finns ett par forskargrupper som bedriver forskning både i Sverige och i Afrika. Per Björkman är professor i klinisk infektionsmedicin och forskargruppchef för en av grupperna som bedriver projekt i Etiopien sedan 2010. Han berättar att all förberedelse inför en fältresa hanteras inom forskargruppen.
– Eftersom fakulteten eller institutionen inte har detaljerad kunskap om situationen i fält sker dessa förberedelser inom forskargruppen, där det finns stor kunskap och erfarenhet om vilka slags potentiella risker som kan finnas och hur de kan hanteras. Det gäller även råd som fås av lokala medarbetare. Det går knappast att organisera någon meningsfull säkerhetsutbildning på LU för att förbereda detta, med hänsyn till olika och varierande situationer i olika länder.
När forskaren eller doktoranden väl befinner sig ute i fält har han eller hon tät kontakt med sin huvudhandledare och andra involverade forskare samt med lokala medarbetare, berättar Per Björkman. Även efteråt är det främst inom forskargruppen som forskaren erbjuds stöd och bearbetning av sina upplevelser.
NATURVETENSKAPLIGA FAKULTETEN:
Institutionerna har ansvaret
Vid Naturvetenskapliga fakulteten är det institutionen, och då oftast prefekten, som är ansvarig för att personer som ska ut i fält får utbildning och genomför riskanalys.
Ragnhild Möller är arbetsmiljösamordnare vid Naturvetenskapliga fakulteten och har tillsammans med Anna Maria Jönsson, prefekt vid Institutionen för naturgeografi och ekosystemvetenskap, INES, gjort en genomgång av utbildning och rutiner inför fältarbete på just den institutionen.
– Arbetet ledde bland annat fram till en kurs som finns tillgänglig på Canvas och som alla anställda på INES måste genomgå, berättar hon.
På institutionen har prefekten, lärare och skyddsombud gemensamt arbetat fram ett dokument som beskriver rutiner kring utbildning i allvarliga risker inför fältarbete och exkursion. Dessutom finns ett formulär för risk- och säkerhetsbedömning som ska användas av både anställda och studenter inför en fältresa.
