För fyra år sedan fick Alison Gerber, docent i sociologi, det prestigefulla ERC Starting Grant på 1,5 miljoner euro för projektet ”Show and tell”. Hon ville undersöka hur vi ser på nya typer av bilder, det vill säga fotoliknande bilder som inte skapas med optisk teknik som i kameror utan genom manipulation av digitala data från olika slags sensorer, och hur de används inom vetenskapen, inom vissa yrkeskategorier och i specifika miljöer. Det kan till exempel handla om hur en algoritmiskt genererad bild flyttas från universitetets laboratorium till polisens utredningar och vidare till rättssalen.
– Det handlar om hur vi möter nya typer av bilder när de presenteras som bevis. Tänk dig att en antropolog, en dataanalytiker och en arkeolog bestämmer att det här är en bra bild av hur världen ser ut. Hur kommer de fram till det? Och hur spelar gamla sätt att se på bilder roll?
Olika infallsvinklar
Pengarna från EU användes till att sätta samman en forskargrupp. Inne på kontoret sitter den här dagen medarbetarna Isak Engdahl, Tobias Olofsson och Lila Lee-Morrison. Alla forskar inom projektets ramar, men har olika intressen och infallsvinklar.
– Det har varit viktigt att anställa folk som kan ta med sig nya perspektiv och kunskaper. Min roll är att pussla samman alla i projektet, säger Alison Gerber.
Forskningen som bedrivs inom ”Show and tell” beskriver hon som grundforskning. Det handlar med andra ord inte så mycket om att lösa ett specifikt samhällsproblem, utan snarare om att erbjuda ny kunskap om världen och människorna. I det här fallet handlar det bland annat om att bidra med nya teorier om de processer som får oss att tro våra ögon – eller ifrågasätta dem – när vi möter nya typer av bilder.
Ny erfarenhet att leda en forskargrupp
Anslag av den här storleken är inte vardagsmat inom disciplinen – nyligen fick Lisa Flower, docent i sociologi, institutionens tredje ERC Starting Grant – eller hos Samhällsvetenskapliga fakulteten i stort. Att sätta ihop och leda en egen forskargrupp har därför varit en ny och annorlunda erfarenhet för Alison Gerber. Hon upplever att strukturen som forskargruppen byggs upp kring kan vara problematisk.
– Det är ett anställningssystem där forskargruppschefen ska vara ledare utan att vara arbetsgivare eller linjechef. Det är också ett konkurrensutsatt system med få lediga tjänster, där postdoktorer måste börja jobba för att få sin nästa tjänst samma dag som de börjar på sin nuvarande.
Tobias Olofsson och Lila Lee-Morrison är båda anställda som postdoktorer i projektet, och de håller med om att tillvaron ofta känns oviss.
– Den största osäkerheten är vad som kommer härnäst. Man börjar ett nytt projekt, men måste samtidigt leta nya uppdrag, säger Tobias Olofsson som inom ramen för ”Show and tell” forskar om hur 3D-bilder används av arkeologer.
Oklara förutsättningar
Att doktorander i sin anställning allt oftare knyts till sin handledares projekt snarare än till institutionen i stort, ser Alison Gerber som ytterligare en sak som kan bli problematisk.
– Vi rör oss mer mot att söka egen finansiering för våra doktorander, vilket är en stor förändring. Det är inte något som jag eller de flesta av mina kollegor är väl förberedda på, vi har inga strukturer för att prata om vad som är ditt ansvar när doktoranden är ”din” i stället för fakultetens. Som organisation tror jag att vi borde prata mer om vilken typ av stöd och hjälp man kan behöva i den rollen, och hur vi kan vara säkra på att skydda doktoranders rättigheter och intressen.
Vid sidan av själva arbetsledningen är det framför allt det administrativa som Alison Gerber efterlyser mer stöd kring. En tydlig struktur när det gäller anställningar och allmän administration är något hon saknat.
– För varje steg har det dykt upp nya problem som jag inte vet hur jag ska lösa, eller ens förstod att de kunde uppstå. På andra fakulteter har man administratörer som sköter mycket pappersarbete, men har man inte så mycket erfarenhet av sådana här anslag är det svårt att känna till alla ansvarsområden – vi lär oss alla tillsammans här.
Forskar om maskininlärning
Isak Engdahl är doktorand och forskar inom ramen för projektet bland annat om maskininlärning och om hur datavetare och ingenjörer arbetar med att utveckla AI-system. För honom passar det bra att vara knuten till ett enskilt projekt som ”Show and tell”.
– Att ha människor runt mig som delar mina intressen är fantastiskt. I vanliga fall kanske man träffas en gång per år på någon konferens eller skickar ett mejl en gång i månaden, det händer inte ofta att man till och med får dela kontor som vi har gjort under det här projektet, säger han.
Gemenskapen viktig
Just gemenskapen är något som också Alison Gerber lyfter upp som viktig. Inom sociologin, berättar hon, jobbar man oftast enskilt och självständigt. I ”Show and tell” är det tvärtom – forskargruppen har veckomöten, läser varandras texter och ansökningar och har en ständigt pågående diskussion.
– Det roligaste med hela projektet är att vi jobbar tillsammans och så forskningen i sig förstås. Det är en extra bonus att få jobba i ett team, det är en arbetsmodell som jag inte är formad i. Jag känner mig lyckligt lottad som får göra det, säger Alison Gerber.
