Forskare vid LTH drog in 891 miljoner kronor i externa forskningsanslag förra året, vilket motsvarade 63 procent av fakultetens totala budget för forskning. En imponerande summa, men också en utmaning för fakulteten eftersom de flesta finansiärer kräver medfinansiering. 

Ofta handlar det om att den externa finansiären inte står för overheadkostnader som lokalhyra och administration. Där behöver institutionerna själva täcka ­kostnaderna, berättar Karolina Isaksson, ekonomi­chef på LTH.

– Det här motiveras ofta med att det är effektivitetsdrivande om finansiären inte bidrar till ”för höga” overheadkostnader och att finansiären vill bidra till finansiering av forskning och inte av administration, säger hon.

Lokalhyra och lönebikostnader ökar

För 2024 har LTH reserverat drygt 74 miljoner kronor i sin budget för medfinansiering. Förra året låg den summan på 69 miljoner. Höjningen i år beror, enligt Karolina Isaksson, på att bidragen från exempelvis EU har ökat, vilket kräver mer medfinansiering. Det beror också på att forskarna fortsatt är framgångsrika att attrahera externa forskningsmedel. 

En annan viktig orsak är att kostnader för till exempel lokaler och lönebikostnader, som inte täcks av alla finansiärer, stadigt går upp. Statsanslaget urholkas eftersom det inte höjs i samma takt som kostnaderna stiger. Dessutom får universitetet en halv procent mindre i anslag från regeringen, vilket i sin tur betyder att det blir mindre pengar att dela ut till fakulteterna och mindre pengar att använda till medfinansiering.

– Vi planerar också för etablering av verksamhet i Science village, där vi behöver budgetera för de ökade hyreskostnader som kommer med det, säger Annika Olsson, rektor för LTH.

Hon ser en viss risk för att en del innovativa forskningsprojekt aldrig kommer att se dagens ljus till följd av medfinanseringsproblematiken.

– Jag hör från vissa institutioner att de inte klarar mer medfinansiering nu, de har slagit i taket. 

Kostsamma kompetenscentrum

I höstas beviljades LTH medel för fyra nya kompetenscentrum. De är viktiga för att LTH ska kunna ligga i framkant när det gäller forskning och samverkan. De ger universitetet gott renommé och möjliggör rekrytering av framstående forskare. Samtidigt gräver de djupa hål i plånboken eftersom fakulteten har förbundit sig att bidra med en miljon per år och centrum i flera år framöver. 

Två av fakultetens kompetenscentrum koordineras från Institutionen för energi­vetenskaper, där Magnus Genrup är prefekt. Han uppskattar att mellan 65 och 70 procent av institutionens forskning är externfinansierad. Han ser stora problem med de existerande finansieringsmodellerna, där institutionen bland annat måste täcka cirka 17 procent av overheadkostnaderna vid EU-finansierade projekt.

– Vi har inte nått gränsen för vad vi klarar av, men vi närmar oss. Än så länge har vi kontroll över kostnaderna, men visst finns det en gräns vi inte kan gå över, säger han. 

”Varför ska vi betala för vår egen forskning?”

Enligt Magnus Genrup är den så kallade triple helix-modellen, som kompetenscentrumen finansieras enligt, ett bidragande problem. Enligt modellen täcks bara en tredjedel av kostnaderna av externa medel och en tredjedel av industrin, men i slut­änden hamnar en stor ekonomisk börda på institutionen. Det är en ologisk lösning, enligt Magnus Genrup.

– Varför ska vi betala för vår egen forskning? Jag har väldigt svårt att förstå den bevekelsegrunden, säger han.

Han anser att fullfinansiering, alltså att de externa medlen täcker samtliga kostnader, är den enda lösningen. Att hamna i en situation där han behöver säga nej till sina medarbetare som vill ansöka om medel vill han undvika. 

– Att få in projekt genererar ju också pengar till institutionen. Ska jag som prefekt då säga nej till ansökningar? Än så länge har jag inte gjort det av den anledningen att vi aldrig kan veta exakt vilka ansökningar som beviljas. 

Minskade reserver ett bekymmer framöver

Att slå av på takten när det gäller ansökningar tycker inte heller rektor Annika ­Olsson är rätt väg att gå.

– Vi ska inte sluta ansöka om pengar. Det här är strategiska satsningar som vi måste göra.

I stället borde andelen basanslag höjas i samma takt som fakulteternas kostnader ökar, menar hon. Att LTH själva behöver dra in över 60 procent av sina forskningsmedel tycker hon har passerat gränsen för vad som är rimligt.

– Om vi som fakultet hade stått för kanske 50 procent av finansieringen, då hade det varit betydligt mer rimligt. Att forskare själva måste dra in pengar för att över­leva på sitt jobb skapar en stor otrygghet. Vi vill att alla anställda ska ha likvärdiga förutsättningar att både forska och undervisa, säger hon.

– Vi har skruvat så mycket vi kan på de små medel vi har. Om medfinansieringsbehovet ökar ännu mer blir det en utmaning. Tidigare har vi kunnat ta av vårt myndighetskapital, men nu börjar de reserverna bli mindre. Det är ett bekymmer framåt.