I slutet av 90-talet skulle Elin Bommenel, i dag universitetslektor och forskare vid Institutionen för tjänstevetenskap, skriva sin kandidatuppsats. Av en arkivarie fick hon tipset att titta lite extra på det material från Vipeholm som en annan student nyligen katalogiserat. Där upptäckte hon karies­experimenten som utfördes på intagna på Vipeholm, vid den tiden landets största anstalt för ”obildbara sinnesslöa”. 

Hittade sakfel

Ungefär samtidigt publicerades ett granskande reportage i tv och en artikel i en av de stora dagstidningarna på samma ämne. Elin Bommenel, som ägnat mycket tid åt att plöja materialet från Vipeholm, säger att hon upptäckte sakfel i rapporteringen och blev uppmuntrad av sin examinator att skriva ett debattinlägg.

– Debatten som sedan följde blev så känslosam att dåvarande statsminister ­Ingvar Carlsson och ärkebiskop KG ­Hammar, bland många andra, hörde av sig och frågade hur jag mådde eftersom jag fick så mycket skit.

Enligt Elin Bommenel gav medierapporteringen upphov till ”en indignerad allmänhet som trodde att det hade funnits anstalter som liknade nazistiska läger i Sverige”. Att människor skulle ha behandlats illa på Vipeholm av ren ondska har hon fortfarande inte funnit något belägg för i sin forskning, även om experimenten fick hemska konsekvenser för sextio av de utsatta som fick sina bett förstörda. 

Personangrepp

Elin Bommenel säger att de person­angrepp som riktades mot henne i samband med debattartikeln framför allt ifrågasatte hennes kompetens baserat på hennes ­ålder och junioritet. Men avskräckt från att fortsätta forska om Vipeholm blev hon inte. 2006 kom hennes avhandling om de numera välkända kariesexperimenten. 

– Då blev många besvikna på att jag inte fördömde experimenten etiskt. Jag kan rätt lite om etik, det är inte mitt forsknings­område. Men jag såg att forskarna följde dåtidens forskningspraxis, inte nutidens, och det är ju svårt att fördöma. Däremot har jag försökt få andra att forska om det, men jag upplever ett slags beröringsskräck som jag tror har att göra med att Vipeholm väcker så otroligt mycket känslor.

Elin Bommenel tror att hon skulle kunna försörja sig enbart på att föreläsa för allmänheten om Vipeholm. Ändå tackar hon nästan alltid nej när förfrågningarna kommer eftersom ämnet och känslorna det väcker är så tunga. Bland annat är det många ­anhöriga till personer med funktions­nedsättningar som är upprörda. Elin Bommenel tar sig alltid tid att lyssna, även när hon anser att kritiken är obefogad. 

– Jag vill låta det viktiga vara viktigt. Detta har väckt så starka känslor att jag nu faktiskt ska utbilda mig till kognitiv beteendeterapeut. Jag hoppas att det ska hjälpa mig att förstå andras och mina egna känslor bättre.

Undersöker förhöjda dödstal

Just nu är hon involverad i ett nytt forskningsprojekt om vården på Vipeholm. ­Teamet ska bland annat undersöka de förhöjda dödstalen i början av 1940-talet då ovanligt många, 217 intagna med den lägsta intelligensklassificeringen, dog. Var det mord? Vanvård med syfte att de skulle dö? Berodde det på inkompetens hos personalen? ­Eller dog de av helt andra orsaker? 

Oavsett vilket så räknar Elin Bommenel med att Vipeholm – och alla de känslor det väcker – kommer att följa henne under resten av hennes akademiska karriär. 

– Det har format mig sedan jag var 28 år och i dag är jag 53. Jag tror att jag stannar på Vipeholm, det har blivit mitt hem och forskningsområde.