Idéhistorikern Anna Tunlid disputerade på den svenska genetikens framväxt, från sent 1800-tal till runt 1960. En av den tidens ­stora förgrundsgestalter var botanikern och genetikern Herman Nilsson-Ehle. Han var en uppburen växtförädlingsforskare i Lund och en av många att driva på inrättandet av Statens institut för rasbiologi i Uppsala, invigt 1922 och lett av Herman Lundborg.

Rasbiologisk forskning ansågs viktig och förväntningarna var höga både bland forskare och allmänhet. Forskningen ­väckte entusiasm, inte minst i media. Äntligen ­skulle man ta sig an något som beskrevs som ett viktigt problem att lösa – att rädda den svenska folkstammen, berättar Anna Tunlid.

Skamkänslor lever kvar

Men entusiasmen som väcktes i breda lager hade ingen motsvarighet bland till exempel samer som utsattes för mätningar och fotograferades nakna. Känslorna och reaktionerna bland samer var skuld och skam och än idag berättar deras ättlingar hur ont det gjorde i deras förfäder – och hur ont det fortfarande gör i dem. 

– De rasbiologiska mätningarna visar tydligt att forskning kan väcka helt olika känslor beroende på tidsandan och vems ögon som betraktar den, säger Anna Tunlid.

Från viktigt till avskyvärt

Rasbiologisk forskning är också ett exempel på att förväntningar och reaktioner förändras över tid. Det som betraktades som legitim och viktig forskning då, för­byttes ett antal decennier senare i vad som kan beskrivas som avsky.

– Det är inte ovanligt att det är så. Det som är nytt i sin tid hyllas ofta och lyfts upp, åtminstone i media. Sedan går det ett antal decennier och känslorna är andra, säger Anna Tunlid.

Konferenser om rasbegreppet

Tre decennier efter att det rasbiologiska institutet invigdes i Uppsala ­anordnade Unesco, FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur, på 1950-talet ­några konferenser om rasbegreppet. Där var forskar­samhället splittrat. 

– Det är lätt att hamna i svart eller vitt och säga att alla forskare tyckte si eller så vid en viss tid, men så har det egentligen aldrig varit. Det har väl alltid funnits olika uppfattningar och starka spänningar bland forskare, säger Anna Tunlid. 

Etik diskuterades sällan

Etik och risker med forskning var emellertid något som sällan diskuterades när 1900-talet var ungt. Tveksamheter som bottnade i etiska spörsmål lyftes inte, om de ens fanns i forskares medvetande. Ett undan­tag var den livliga vivisektions­debatten i slutet av 1800-talet. Vivisektioner, att öppna levande djur för att lära sig att förstå fysiologiska processer i kroppen, väckte reaktioner och mycket känslor. Forskare ansåg att det behövdes, medan då­tidens djurrättsrörelse menade att det var fel och grymt att utsätta djuren för lidandet. 

– Så visst fanns etiska ifrågasättanden ­redan då, men det var långt senare som forskning inom olika områden började ifråga­sättas på ett helt annat sätt, berättar Anna Tunlid. 

Vetenskapliga hjältar

Att forskning är medial och synlig är viktigt. Då liksom nu. Ett exempel från åren runt förra sekelskiftet är de stora polar­färderna. Polarfararna var vetenskapsmän och dåtidens hjältar som utmanade ­naturen, utforskade vita fläckar på kartan och sällan hade svårt att finansiera upptäcktsfärderna. Idag finns inte den sortens polarforskning. 

– De överskred gränser och blev vetenskapliga hjältar. Det närmaste vi kommer är nog rymdfärdernas astronauter, säger Anna Tunlid.