– Universitetet skulle kunna ha en sådan resurs och samla på sig kunskap om hur sådana frågor hanteras i olika länder i världen. Det kan man inte förvänta sig att en enskild forskare ska göra. 

I Sverige är rutinerna för att hantera misstänkt fusk förhållandevis bra, enligt Haro de Grauw. Nämnden för prövning av oredlighet i forskning (Npof) är ett exempel. Hur det ser ut i andra länder är mer oklart.

Tar fusk på allvar

– Vi har också en kultur på lärosätena där fusk och oredlighet tas på allvar. Jag är inte säker på att samma kultur finns i andra länder. Som forskare i Sverige och även som svenskt lärosäte vet man väldigt lite om hur det fungerar i andra länder. 

I Sara Farshchis fall (artikeln intill) var det delar av avhandlingen som plagierades. Haro de Grauw tror att det är långt vanligare än många tror.

– Det misstänker jag starkt. Det här är en person som stannat kvar inom akademin efter att ha disputerat. Många doktorander disputerar men lämnar sedan akademin. Frågan är om någon någonsin skulle upptäcka om deras avhandlingar plagieras.

Se människan bakom formalia

På sikt är det akademin som riskerar att skadas mer än den vars texter plagieras, menar han. Allmänhetens förtroende för forskning och forskare är stort och fallet kan bli högt om det skadas av fuskare.

– Det kommer alltid att finnas fuskare, så det är viktigt att det finns färdiga verktyg när sådant här inträffar.

Haro de Grauw betonar att det måste finnas stöd på olika nivåer. Det är inte bara det formella och praktiska och att veta vart man ska vända sig som är viktigt.

– I sådana här situationer är det viktigt att ta reda på hur människan som drabbats mår och erbjuda stöd om det behövs.